Så, vad har Råttan i pizzan med en banan i hårddisken att göra? Ja, det kan man fråga sig. Min fråga är: Hur hamnar en banan i såsigt tillstånd i hårddiskens innanmäte? Och på vilket sätt förstör en såsig banan innehållet på en hårddisk?

I min dator finns hårddisken innanför ett chassi. Så för att kunna placera – och därefter dessutom glömma bort – en banan på hårddisken krävs först att jag öppnar upp datorn och trycker in bananen i kassetten som håller hårddisken på plats. Jag kan berätta att det är jäkligt trångt i den där kassetten, så risken att jag redan i det skedet mosar bananen är ganska överhängande.

OK. Nu har vi alltså konstaterat att det är krångligt att lägga en banan på hårddisken, det vill säga om den (disken) befinner sig inuti datorn. Men ponera att jag av någon orsak – må så vara att jag får en knäpp i värmen eller ramlar och slår mig och i ett nafs förvandlas till en lallande grönsak som bara MÅSTE gegga ner datorn med banansås – får för mig att trycka in den där bananen i kassetten… så är det trots det ytterst tveksamt att banansåsen kommer att påverka min hårddisk. Visst, den blir kladdig och stinker varm banan, och kanske får sig bananflugorna en helkväll, men mycket mer lär inte hända. Kretsar och sånt sitter ju liksom på UNDERSIDAN av disken.

Men vänta nu! utropar du som fortfarande tror på allt du läser i tidningen. Vänta nu! Tänk om jag har hårdisken LÖS och liggande på bordet intill min dator! Då du! DÅ finns det risk att bananen blir krämig och såsig och letar sig in i hårddisken och geggar ner alla mina filer!

Jag ska slå sönder även det exemplet: Om du har en lös hårddisk på bordet, så tar jag nästan för givet att själva disken befinner sig inuti ett skal av något slag. Ett slags kabinett, typ. Jag har en sån lösning och OM jag skulle få för mig att lägga en banan på kabinettet och sen drabbas av demens, så lär skadan ändå inte bli värre än att det går att lösa med en fuktig trasa. Torka av kabinettet, alltså. Banansåsen borta! Om såsen ändå skulle tränga in så sker det via de yttre delarna av kabinettet och… nej, det kommer inte att hända någonting.

Återstår nu ett sista alternativ: Du har en lös, naken hårddisk liggande på bordet. Den ligger med undersidan vänd uppåt och istället för att lägga bananen på bordet, INTILL hårdisken, så lägger du bananen PÅ hårddisken. OVANPÅ kretsar och lödningar och chips.

Och vet du… OM du gör det, då är du tamigfan riktigt korkad. Och du förtjänar ett riktigt hårddiskhaveri. Om du dessutom tror på allt du läser i tidningen, oavsett om det är Aftonslasken eller en PC-blaska, så tycker jag att du ska leta upp en banan och experimentera lite på egen hand.

När du ändå håller på, varför inte försöka klämma in en melon i CD/DVD-släden också. Rapportera gärna hur det gick.

Varför? Orsaken är enkel: iPhone saknar tre av de funktioner jag oftast använder; den har ingen kamera som får mig att ta glädjeskutt, det går inte att filma med iPhone och dessutom saknar luren möjligheten att MMS:a. Jag anser nog att en modern telefon av idag ska vara bestyckad med en bra kamera, det vill säga en kamera med minst 3 megapixlar och vettig optik. Det senare är som bekant betydligt viktigare än antalet megapixlar, men jag tycker nog ändå att 2 megapixlar är lite snålt tilltaget.

Som teknikdreglande amatör skulle jag förmodligen vara helt såld med en sprillans iPhone i min hand, och inte ens en av de där ambulerande snorungarna som kränger Telenor-abonnemang utanför Coop skulle ha svårt att lura på mig en iPhone. MEN… om jag håller huvudet kallt och tänker smart så kommer jag även fortsättningsvis att hålla mig till min LG Viewty. Den har förstås en del på minuskontot, men fyller sin funktion. Dessutom slipper jag binda mig hos Telia – bara en sån sak!

Nej, när iPhone någon gång i framtiden bjuder på en riktig kamera och samtliga meddelandefunktioner – och friheten att själv välja operatör – så kommer jag alla gånger att klämma och känna närmare på den.

Garanterat.

Jag kan på sätt och vis ha förståelse för att supporten ställer dumma frågor i stil med, ”Har du verkligen startat datorn?” eller ”Sitter kontakten i vägguttaget?” Efter några års erfarenhet av jourverksamhet så inser man ju att folk som ringer om sina problem inte alltid har alla hästar hemma. Om man så säger. Därför blir det lätt så att man till slut förutsätter att den som ringer är helt bakom flötet. Tyvärr.

- Hej, jag har problem med internet.
- Hur då?
- Jag kan inte koppla upp mig på nätet.
- Om du först går in på vår webbsida och kollar i FAQ:n så går det säkert bra. Om det ändå inte funkar, så kan du ringa tillbaka.
- Men… jag kommer ju inte ut på nätet…

En personlig favorit. Supporten är inte alltid heller så smart.

Ja, badplatsen kallas så – Smålands Hawaii. Fan vet varför, för där är inte särskilt exotiskt och jag ser inte skymten av några hula-hula-babes.

Ungarna dyker ner i det kalla, smålandshawaiiska vattnet; de skriker och stojar, plaskar och skvätter och simmar omkring. Själv sitter jag på behörigt avstånd, strax ovanför sandstranden, och bloggar från mitt bärbara kollegieblock. Mitt lapblock.

Ibland är blocket att föredra framför datorn; man behöver inte oroa sig för batteritider, pappret glänser inte som datorskärmen och – kanske det bästa av allt – blocket hänger sig aldrig.

Nu kommer ungarna. De är knottriga. De huttrar. De vill hem.

Arkiv…
Spara som…

Strandsatt.

”Så bygger du en OS-bomb” lyder en rubrik till ett inlägg i Niklas Anderssons eminenta blogg Open Force. Rubriken anspelar avsiktligen på Olympiska Spelen för att FRA’s datorer ska få jobba lite i onödan, skriver han i en notering i slutet av inlägget. Bra initiativ, tycker jag, som själv brukar försöka att implantera lämpliga ord och fraser i all privat mejlkorrespondens. Ett mejl bör innehålla orden aktion, bomb, terrorist, aktivist, AFA, front, kamrat, och andra smaskiga ord som kan tänkas intressera Storebror Ingvar och hans vänner.

Andra bra knep för att sysselsätta FRA är att, liksom Niklas, använda lämpliga fraser i alla möjliga och omöjliga sammanhang; oavsett om det handlar om mejl eller chatt eller bloggar så kan det lämpa sig att smyga in ett litet Al-Qaida eller något liknande här och var.

Med bombastiska hälsningar,

Börje Frylmark

I CD-väskan som ligger här på bordet framför mig sitter 15 Linux-distar i sina plastfickor. Många av dem är riktigt bra distar, andra… sådär. Men deras gemensamma nämnare är att det är lögn att få det trådlösa nätverket att fungera i min laptop. Så för att bli mobil tvingas jag mata datorn med 5 meter kabel, vilket ger mig tillräckligt med längd för att nå ut på verandan. Inte särskilt mobilt, med andra ord.

PCLinuxOS är hittills den enda disten som klockrent hittat mina nätverkskort, för både fast och trådlöst, men då drabbas jag istället av andra komplikationer. I skrivande stund kör jag på en dist från Exton (PCLOS kde), och där är det något fel i förråden som gör att… ja f-n vet.

Så igår dammades den gamla XP-skivan av. Släden gapade högst motvilligt och svalde sen skiten med ett missbelåtet grymtande. Datorn började hosta och fräsa och snörvla (troligen en allergisk reaktion av något slag) innan den presenterade det gamla välbekanta Windows på skärmen…

… och jag bootade om igen. CD-släden rapade ut XP-skivan och jag tröstande den med PCLinuxOS. Och hur problematiskt det än må bli för att få till det med konfigurationen av datorn, så kommer aldrig mer en MS-produkt att hamna i min laptop.

Never. Ever.

En starkt bidragande orsak till att jag inte skrivit någonting på länge heter Linux. PCLinuxOS, för att vara exakt. Men å andra sidan kan det vara en helt annan dist om bara någon timme; för jag vågar påstå att jag testat det mesta på DistroWatch-listan den senaste månaden. Allt från det vida hajpade och överskattade Ubuntu till olika märkliga remastrar av inhemska distar. Dels för att det är kul att testa, men kanske främst för att det är ett elände att få Linux att samspela med min hårdvara, såsom nätverkskortet för det trådlösa.

Hittills är det bara PCLOS som automatiskt och smidigt hittat mitt trådlösa. Utan mekande, utan googlande och svärande. Så i skrivande stund sitter jag med PCLOS i min laptop ute på verandan, njuter av fågelkvitter och surfar trådlöst. Det är visserligen att betrakta som ett i-landsproblem, men just nu sitter jag och klurar på om det finns något sätt att få PCLOS att prata svenska med mig, eller snarare min 8-åriga dotter. Jag kan ju engelska, så jag upplever det inte som något jätteproblem, men för min dotter – som hittills enbart snappat upp vardagsfraser som ”fuck you” och ”god dammit” och ”shit” – kan det vara knepigt att hitta i menyerna. Så om det är någon som känner till knepet att få systemet på svenska, hojta gärna till. Högt.

Men igår fick jag ännu ett samtal från Telenor, eller snarare från ett företag som är återförsäljare för Telenor; och återigen försökte man sälja på mig ett företagsabonnemang.

Den här gången gav jag mig inte. Jag ringde upp och fick prata med en trevlig tjej, och idag är jag fri från Telenor. För gott. Hoppas jag.

Fast… troligen hör jag snart av dem igen. Med nya härliga erbjudanden…

Om man ska resonera som personalen på Heathrow…

Inget att tjafsa om, tycker du? Inte? Hur känner du inför tanken på att du kommer hem från semestern och upptäcker att någon brutit sig in i ditt hem och snokat igenom alla dina tillhörigheter? Kanske ätit din mat, länsat skåp och lådor, läst din dagbok, skitit på din toalett? Känns det bekvämt?

Troligen inte. Dags att kryptera dina mejl nu, för det ska inte vara lätt för Storebror att snoka, oavsett om du har rent mjöl i påsen eller ej.