Klockan sex på morgonen öppnade någon dörren till studentrummet där jag sov. I dörröppningen stod en stor man i civila kläder med ett allvarligt ansiktsuttryck. Jag hade varit uppe till klockan tre och pluggat till en tenta i Skapande Musik som jag studerade på universitetet. På den här tiden låste jag aldrig dörren eftersom jag bodde uppe i norra Sverige där det inte händer så mycket.

Jag vaknade men behöll lugnet. Eller så vaknade jag inte riktigt. Han sa barskt: ”Du vet nog varför vi är här!”, vilket jag senare förstod var bara ett spel för gallerierna. Jag sa ”Nej” och han sa sedan att han var från IT-brottsroteln. Efter honom kom två till poliser från den lokala polisen och en man i svart kostym och slips, som senare introducerades som Special Agent David Black från FBI.

Jag var fortfarande lugn när de frågade om FBI-agenten fick komma in och ställa frågor. Han inkluderades tydligen inte av husrannsakan.

Husrannsakningsordern var för övrigt underskriven av James von Reis, en åklagare som är en mer eller mindre offentlig figur efter att ha tagit sig an flera kända IT-brottsmål i Sverige. Han är ondskan personifierad. Djävulen på jorden. Jag ska ladda min vattenpistol med dopvatten och skjuta tillbaka honom till helvetet.

Hur som helst, medveten om att jag inte hade något att oroa mig för, svarade jag att det var okej. En av poliserna visade en pistol och FBI-agenten flashade sin badge. Jag blev föga imponerad. OK OK, der var lite coolt att se en FBI-badge bli flashad som på film. Agenten var inte i närheten av lika cool som Fox Mulder dock.

När jag insisterade på att säga att jag inte visste varför de kommit, förklarade polisen från IT-brottsroteln att jag var under utredning, misstänkt att ha hackat en av amerikanska militärens emailservers. Vid det här tillfället var mitt studentrum packat med datorer, syntar och böcker så poliserna verkade säkra på sig själva och att de hade hittat hackern. Vi skulle vänta en halvtimme i mitt rum, så jag gick upp för att borsta tänderna och en av poliserna hoppade till ordentligt för hon trodde att jag skulle börja slåss eller försöka fly eller något i den stilen.

Men jag klädde bara på mig och visade min studioutrustning för kostymen från FBI. Han var besviken över att jag inte ens hade lösenord på mina datorer. Att göra honom besviken rörde mig inte så mycket i ryggen dock.

Till slut plockade de ihop mina datorer och vi åkte till polisstationen. Jag föreställde mig själv berättandes för mina barnbarn hur jag helt oväntat blev tagen till polisstationen. Det kändes helt overkligt. Tyvärr intygade polismännen att jag inte drömde, men de höll i alla fall med om att det vore någonting att berätta för sina barnbarn.

Först satte de mig i ett kontor där det satt en kommisarie och arbetade med några dokument. De sa att jag skulle vänta där eftersom de inte kände något behov att låsa in mig.

Jag var såklart väldigt trött efter bara tre timmars sömn och satt mig bekvämt ned och la upp fötterna på en annan stol. Det gjorde den äldre polisen upprörd och jag kände för att säga åt honom att knäppa igen eftersom det var dom som jävlades med mig och inte tvärt om. Men det vore såklart ingen mening med att bråka med en polis som inte var knuten till fallet annat än att han skulle vara min barnvakt i sitt kontor.

Efter en rätt okej frukost på kontoret informerade de mig att utredningen behövde mer tid och att de skulle sätta in mig på häktet. Jag fick byta till fängelsekläder och mina tillhörigheter samlades ihop av en uttråkad vakt. Han gav mig en nyfiken blick när han läste i papprena att jag var misstänkt för dataintrång, och en andra blick när han skrev ner innehållet i min plånbok, i vilken jag hade en kondom. Jag ville inte veta varför det fångade honoms uppmärksamhet. Jag ville inte tänka på vad som händer bakom häktets väggar.

De satte mig i en liten cell med en TV med det var inget intressant på den. Polisen sa att de också hade hälsat på mina föräldrars hus så jag ville ringa mamma och säga åt henne att det är lugnt. Jag visste att hon skulle oroa sig så jag ville säga åt henne att allt var under kotroll. De lät mig inte ringa men de lät mig skriva ett brev som dock aldrig behövde skickas.

Ett par timmar och en lunch senare kom de till min cell och jag sa att jag inte hade tid med det här längre. De sa att det tog längre tid än väntat. De frågade om jag ville ha en advokat men jag sa att jag inte behövde det. Sedan fågade de igen om FBI-agenten fick vara med på förhöret och ställa frågor och jag sa visst, varför inte? Jag, polisen från IT-brottsroteln och FBI-agenten satt oss ned för att genomföra förhöret och de frågade om han kunde ställa frågor direkt på engelska. Återigen sa jag visst.

Under förhöret började de se mer och mer uttråkade ut allteftersom de insåg att jag inte skulle erkänna någonting. De sänkte sin tidigare hårda fasad så vi kunde prata på ett avslappnat sätt. De hade även glömt att dra ned belysningen i rummet och hade inte heller någon stark lampa riktad mot mig ens från början av förhöret.

En rolig grej var att FBI-agenten kollade igenom alla mina CD-skivor under förhöret och han sa att jag stavade ”porn” fel på en skiva där jag hade en porrfilm med Jenna Jameson. Jag förklarade att ibland brukar folk stava det ”pr0n” på Internet. Han sa: -Åh, på samma sätt som de stavar warez med z?

De frågade om mina bröder kunde ha utfört hackningen men jag sa såklart att jag litade på dem och att de inte skulle göra någor sådant. Nu insåg jag att de troligtvis hade förhört mina bröder också men tydligen så stämde våra historier överens med varandra, vilket jag visste att de skulle göra. Alltså, även OM vi faktiskt hade varit hackers så hade vi såklart förberett en gemensam historia, eller hur? De förklarade att jag var huvudmisstänkt eftersom jag var den av sönerna som hade flyttat hemifrån först, och jag var även äldst.

Jag berättade fär dem att en person som hade varit i vårt hus tidigare höll på med sådana här saker. Han gick i samma klass som min yngsta bror och jag ville inte att de skulle tjafsa med min bror. De berättade att det påstådda intrånget var gjort med min pappas modem-abbonemang och de påståd att de hade bevis att det hade använts från huset tidigt en morgon men de gick inte vidare med det när jag insisterade på att det inte lät troligt. Vid slutet av förhöret hade de redan gett upp fallet och de släppte mig.

Nästa dag på universitetet fick jag många nyfikna blickar i klassrummet. En av mina kompisar hade berättat att jag missade tentan för att jag blev förhörd av FBI. Det var lite komiskt eftersom de inte visste om jag verkligen var en hacker eller inte. Allt var lugnt och tillbaka till normalt, förutom att mina datorer fortfarande var beslagtagna och det gjorde det svårt att repa för den uppkommande conserten. Men det gick bra ändå.

PS. Det visade sig att jag hade ett alibi. Jag gjorde militärtjänst som brandman när brottet begicks… Eller gjorde jag verkligen det?

PPS. När jag senare skrev den här historien i artikelformat under en journalistik-kurs på universitetet så trodde inte lärarinnan på historien. Hon hade tidigare jobbat på dagstidningar och sa att de absolut skulle skriva om detta, om det vore sant. Jag hade ingen lust att bli skriven om vid den tidpunkten så jag lät det hela bero. Nu, flera år senare, ligger iaf hela historien uppe till allmän beskådan. Tro på’t om du vill