Nu på onsdag den 22/5 så är det 200 år sedan den kontroversiella kompositören Richard Wagner föddes.

Eftersom jag själv tillhör dom som råkar gilla musiken, inte för dess kompositörs idéers skull utan för den stora konst den faktiskt är så är det inte utan gillande som undertecknad konstaterar att SVT i veckorna två uppmärksammar Richard Wagners 200-årsdag, man slår verkligen på den stora trumman.

I veckorna två uppmärksammar SVT Richard Wagner

”I veckorna två uppmärksammar Sveriges Television Richard Wagner, urtypen för det ensamma, kompromisslösa geniet. Mannen som strävade efter en fusion, allkonstverket, det som skulle omfatta historia, religion, lyrik, musik – ja, allt som kunde gestaltas på en scen. Men tvåhundra år efter hans födelse 1813 är han fortfarande mycket kontroversiell, och en hel del av detta beror förstås på att hans idéer om judar plockades upp av nazisterna.”

Kulturbloggen skriver om SVT och Wagnersatsningen.

Wagneryra i SVT 2

”I vår är det 200 år sedan tonsättaren Richard Wagner föddes och det uppmärksammar SVT genom att visa flera föreställningar och dokumentärer.
Höjdpunkten är en festkväll från Bayreuth på själva födelsedagen, den 22 maj.”

Förutom att undertecknad gillar SVT:s stora Wagnersatsning så noterar jag med ännu större gillande att den inte är ensidig utan  täcker in flera aspekter av det här med Wagner, såväl det stora med musiken som det negativa med en del av Wagners tanke & idévärld.

Själv så skulle jag precis som Kulturbloggen tro att den verkliga höjdpunkten under SVT:s Wagnersatsning kommer att bli jubileumssändningen från Bayreuth.

Min personliga rekommendation till den som aldrig lyssnat på Wagner men som vill försöka förstå vad kärlek till den musiken handlar om (liksom hur komplicerad den kan vara just för att Wagner var den han var) är den dokumentär som SVT 2 sänder just ikväll faktiskt med start kl. 19.00 (Wagner, frälsare eller djävul – del 1) och som också kan ses via SVT play.. Den brittiska skådespelaren Stephen Fry tar oss med på en resa som handlar om hans egen inte helt omkomplicerade relation till Wagners musik.

Kulturprogrammet Kobra i SVT ställde sig år 2010 frågan om man kan älska ett svin? Jag hade nog istället ställt mig frågan så här: Kan man älska stor konst som ett svin skapat utan att för den skull älska svinet? Men hur som, det blev ett intressant program som kan ses på SVT play. Ett program där en av Wagnerklanens absolut största och vassaste kritiker, nämligen den nutida Wagnerättlingen Gottfried Wagner (utfryst av resten av klanen) medverkar.

Wagner – geni och antisemit

”Kobra ställde hösten 2010 frågan: Kan man älska ett svin? Vi undersökte bland annat släkten Wagners band till nazismen. Klanens ”svarta får”, Gottfried Wagner, har inte mycket gott att säga om sin farfarsfar Richard. Vidare besökte vi Wagnerälskarnas eget Mecka – den lilla tyska staden Bayreuth – under sommarfestspelen.”

För övrigt så är det nog inte utan att undertecknad håller med om vad Tony Ryttar skriver för Gaynyhetssajten QX apropå Wagner

”Om en Wagner-opera skulle ges på Nordpolen och publiken var tvungen att vara naken skulle det ändå bli utsålt till sista ståplats.  En Wagner-opera har alltid kraft som en smärre naturkatastrof”

Min personliga åsikt är att stor konst kommer alltid att överleva begränsningar och fördomar hos den som skapat den, men den kommer alltid att vara mer eller mindre befläckad på grund av dessa. I just fallet med Wagner så är det MER och detta kan  utan omsvep sägas bero på delar av Wagnerklanen själva. I en tid när flera stora tyska företag faktiskt gjort upp med sitt nazianfrätta förflutna så är det tragiskt, djupt tragiskt att delar av Wagnerklanen totalvägrar att göra samma sak och därmed ligger och bromsar den moraliska uppgörelse med det förflutna som Katharina Wagner (Wagnerättling och en av dom nuvarande ledarna för festspelen i Bayreuth) vill göra.

Wagners at war: Opera family in feud over composer’s Nazi past as they’re asked to carry out ”moral house cleaning” and publish Hitler letters (Allan Hall, mail Online)

”Katharina Wagner, who now directs the annual Bayreuth Festival of Richard Wagner’s operas, wants family members to turn over every document they have in a bid to exorcise the ghosts of the Third Reich – including ‘potentially explosive’ letters penned by Hitler to Winifred Wagner, the Englishwoman who became head of the family in wartime.”

Den som har hängt med, ni få tappra som är kvar (allting har sina 15 minutes of fame och hela den bagen) vet att undertecknad är en superstor anhängare av musik på den kära gamla vinyl-LP:n. När allt stämmer där? så spöar det ljudet skiten ur vilken CD som helst, så är det bara. Notera det där med ”när allt stämmer”, för naturligtvis är det ju som så och det förtjänar att påpekas nu när musik på vinyl upplever en revival, allt som glimmar är inte guld bara för att det ‘är vinyl. Nu snackar vi inte om musiken på skivan utan om tekniken.

Jag har hört svenska vinylpressningar från 1980-talet, jag har hört många svenska vinylpressningar från 1980-talet. Det är INTE guld, tidig digital teknik (och det hörs), matriser som har använts långt efter dom borde ha kasserats. Svensk vinyl från 1980-talet? generellt sett väldigt tunn och ljus i klangen, mycket diskant och mellanregister, avsaknad av dom lägre oktaverna (men undantag finns)

Men gamla Deccor?

En helt annan femma, där har man inte slarvat…

Pajaskonsterna från vårt rättsväsende vet inga gränser!

Här ska det bli något slags lista över pajaskonster men eftersom det finns så många som ett rättsväsende allt mer i otakt med tiden, utvecklingen & människors rättsmedvetande har hittat på när det gäller internetrelaterade frågor så skulle det här mycket väl kunna bli ”den stora romanen”. Det ska det inte bli, så vi tar det i kronologisk ordning, några särskilt allvarliga pajaskonster.

1: Under häxprocessen mot The Pirate Bay så existerade det i flera led en jävsproblematik som rättsväsendet underligt nog aldrig såg något problem med, man inser varför när man läser den ytterst korta men alldeles riktiga lilla notisen hos IDG (Computer Sweden).

2: Och sedan är det det här med försöken att jämställa en till dagsböter i hovrätten dömd fildelares fildelning av lite filmer med finansiering av exempelvis Al-Qaida’s operationer & vapeninköp för att få Högsta Domstolen att pröva fallet.

3: Den absolut allra senaste pajaskonsten från vårt svenska rättsväsende är fildelningsåklagare Fredrik Ingblads försök att få Stiftelsen för internetinfrastruktur att stänga av The Pirate Bay’s svenska domännamn.

Vägrar stänga ner Pirate Bay (DN)

”– Det här är unikt, mig veterligen har det aldrig hänt i Europa att en åklagare eller stat har stämt sin toppdomänsadministratör, säger Aerts.”

Punkt SE vägrar stänga Pirate Bay (IDG, Computer Sweden)

”– Det här är ineffektivt och oproportionerligt. Vi är inte en part i någon tvist, tvisten finns mellan upphovsrättsinnehavarna och Pirate Bay. Och eftersom man har svårt att komma åt Pirate Bay så tar man nu i stället en farlig genväg.”

Åklagare ser brottsligt domännamn (SvD)

”Fredrik Ingblad, en av Sveriges särskilda fildelningsåklagare, bedömer att domännamnet piratebay.se, är ett brottsverktyg, på ungefär samma sätt som en kofot vid ett villainbrott. Han kräver i en inlaga till Stockholms tingsrätt att namnet piratebay.se stängs av.”

Jag konstaterar två saker

1: Det är skönt att det idag finns människor som genomskådar den förödande inverkan den upphovsrättslobby som fildelningsåklagare Ingblad ytterst är att betrakta som representant för faktiskt har på vissa inte helt oviktiga värden i vår tid.

2: Jag konstaterar också att jag banne mig mitt ibland rättsväsendets alla pajaskonster i vår tid tycker att det är hoppfullt att Stiftelsen för internetinfrastruktur visar prov på lite stake & ryggrad.

Fasiken alltså, jag vet inte varför, men när det gäller vårt rättsväsende och frågor kopplade till upphovsrätt, internet & ”somliga intressenter” så får hela bagen mig faktiskt att tänka på en gammal låt med Ac/Dc.

Det här med upphovsrätt är inte alltid så enkelt, särskilt inte om man är ett företag med det uttalade syftet att jaga fildelningspirater för deras hemska brottslighet och tillika också på köpet tjäna en hel del pengar på det hela.

Ta bara den här historien med det kanadensiska antipiratföretaget  Canipre (Canadian Intellectual Property Rights Enforcement). Företaget ifråga försvarade för en tid sedan sin plan att med masstämningar gå efter fildelningspirater och man körde med följande slogan i sammanhanget ”they all know it’s wrong and they ‘re still doing it.”

Nåväl, Canipre har nu blivit påkomna med att ha stulit flera fristående fotografers bilder, bilder som företaget sedan använt på sin hemsida i kampanjer för att få folk att respektera upphovsrätten.

Hur reagerade företaget ifråga när dom blev påkomna och den första fotografen hörde av sig och ville ha ersättning tror ni?

Genom att göra rätt för sig?

Näe, absolut inte

Företaget reagerade genom att

1: Skylla ifrån sig på någon annan (företaget som gjort deras webbdesign).

2: Snabbare än Henrik Pontén kan säga fildelning röja undan bevisen för dom upphovsrättsbrott man begått.

TorrentFreak har storyn!

Canadian Anti-Piracy Outfit Pirates Photos for its Website

”Canadian anti-piracy company Canipre has been teaming up with film studios to hunt down and sue alleged BitTorrent pirates. They want to change people’s attitudes toward piracy and make a few bucks in the process. However, it appears that the attitude change should start closer to home, as their own website blatantly uses photos that have been ripped-off from independent photographers.”

Här snackar vi alltså om upphovsrättsbrott begångna av ett företag (som med tanke på vilka kunderna är) i verksamhet med storskaliga kommersiella vinster i sikte!

…

Det är snart 20 år sedan undertecknad lämnade norrbotten för ön ute i Östersjön. Den sommaren jag lämnade var speciell, midsommar ute vid havsbadet, jänkebil med några bekanta, öl, flintastek och kvinns som aldrig synts så ljuvliga som då. Jimi Hendrix till flintasteken.

Världens bästa anledning att låta Skype dö och vila i frid istället för att använda det är naturligtvis det faktum att tjänsten numera ägs av ett företag lokaliserat i ett land vars regering anser sig ha i princip vilka befogenheter som helst på ungefär vilka grunder som helst att kolla på vad folk snackar om via webben och vilka filer som delas.

Vad är då världens näst bästa anledning att låta Skype dö istället för att använda det?

Naturligtvis det faktum att det företag som numera äger tjänsten på ett mindre trevligt vis ”avlyssnar” sina användare vilket är något som inte enbart IDG uppmärksammat.

Vila i frid Skype…

ACTA, det så förhatliga och av mer än en medborgarrättsorganisation ogillade men av upphovsrättsextremister som t.ex RIAA och IFPI gillade avtalet, trodde ni att det var dött? I så fall, tänk om, för det är klart att en upphovsrättslobby med extremt mycket pengar och extremt självgoda åsikter om sina egna extrema rättigheter till kontroll inte ger sig i första taget.

Nu är det alltså dags igen, dags för ACTA akt 2, d.v.s det största globala hotet mot ett fritt internet som vi sett sedan ACTA. Det heter TPP (Trans Pacific Partnership). Trans Pacific Partnership är en överenskommelse mellan 11 olika länder (där givetvis USA ingår som en tung part). Det här är en överenskommelse där tunga delar ägnas åt upphovsrätt, internet, ISP:ers ansvar för vad kunder gör m.m. Ett avtal som precis som ACTA förhandlas fram utan minsta lilla tillstymmelse till respekt för demokrati närvarande, processen är helt igenom sluten. Som rådgivare under vissa delar av processens gång har man använt sig av TUNGA tillskyndare av det nerfajtade ACTA, tillskyndare som t.ex RIAA medans däremot aktörer som kunde tänkas ha en mer nyanserad syn inte har fått komma till tals och närvara. Mörka moln för internet tornar med andra ord återigen upp bakom lyckta dörrar.

Läs mer!

What Is TPP? Biggest Global Threat to the Internet Since ACTA (Electronic Frontier Foundation)

”The TPP is likely to export some of the worst features of U.S. copyright law to Pacific Rim countries: a broad ban on breaking digital locks on devices and creative works (even for legal purposes), a minimum copyright term of the lifetime of the creator plus seventy years (the current international norm is the lifetime plus fifty years), privatization of enforcement for copyright infringement, ruinous statutory damages with no proof of actual harm, and government seizures of computers and equipment involved in alleged infringement. Moreover, the TPP is worse than U.S. copyright rules: it does not export the many balances and exceptions that favor the public interest and act as safety valves in limiting rightsholders’ protection. Adding insult to injury, the TPP’s temporary copies provision will likely create chilling effects on how people and companies behave online and their basic ability to use and create on the Web.”

Internet advocates say the TPP is the biggest threat yet to open web (the verge)

”The negotiations are all secret, with only a small advisory committee kept in the loop on what’s proposed. The public is only aware of the ACTA-like provisions because of a leak last summer that unveiled an early draft, but otherwise we’d still be in the dark.”

Min första spontana reaktion på det här?

Föga förvånande att upphovsrättsextremisterna inte skulle ge sig bara för att ACTA ramlade omkull.

Min första slutsats?

Rent logiskt så kanske man bör fundera på att avstå nästa gång man funderar på att gå på bio när filmen kommer från Hollywood eller fundera på att avstå det där musikköpet med den stora amerikanska artisten. Varför? Det är mycket enkelt, det är dom pengar som alla människor under alla år lagt ner på just sådant som leder till att DOM intressenterna idag har i princip obegränsade resurser att ägna åt den lobbyverksamhet som utmynnar i dumheter som ACTA och nu TPP. Men om vi konsumenter i global skala skulle kunna komma överens om att under några år ”stänga igen våra plånböcker och plastkort” för produkter som kommer från intressenter som använder pengarna till dylika otäckheter så går det att på sikt kraftigt minska deras möjligheter att lobba och muta igenom dylikt.

…

Igår kom den.

Den hett efterlängtade CD:n där Svenska Kammarorkestern dirigerad av Thomas Dausgaard i sällskap med Katarina Andreasson på violin och sopranen Nina Stemme ger sig i kast med Wagner.

Den som är det minsta bekant med Wagners musik vet ju att det brukar vara storskaliga orkestreringar, stora mäktiga och imposanta ljudbilder. En kammarorkester är ju betydligt mindre än så, men man inser när man lyssnar på den här att något intressant kan hända ibland när man plockar ner det storskaliga i ett något mindre format, något som på något underligt vis kan få det storskaliga att bli ännu större med fler bottnar och nyanser, något intressant kan hända och det gör det här. Jag gillar violinen på spår 9 (Träume) och självklart så är Nina Stemmes sånginsats i Wesendonck-Lieder precis så fantastisk som jag väntat mig.

Jag gillar verkligen den här skivan, en skiva för livsnjutande ögonblick.

Jag vill ge en eloge till skivbolaget BIS Records också, varför?

Ljudkvalitén är verkligen förstklassig, i en tid när The Loudness War och tokutstyrning av volymen på CD-skivorna (något som får fler än en modern CD att låta så äckligt illa så man får lust att slita ut dom ur spelaren sekunderna efter att man stoppat i dom) tyvärr är så vanligt som det är så är det helt uppenbart att man här istället verkligen har fokuserat på ljudkvalité på riktigt. Jag har inte ens en SACD-spelare, men eftersom den här discen är en hybrid så har den ett vanligt Audio-CD lager också. Jag kör den från en spelare till förstärkarens inbyggda 24/192 D/A-omvandlare, redan här så låter det helt fantastiskt. Tumme upp för tekniken alltså ”Well Done”.

Det här kanske ni inte trodde att ni skulle få läsa hos en bloggande man som skrivit bloggposter som t.ex den här eller den här. Men lika lite som jag ångrar en enda bokstav i någon av dom bloggposterna så ångrar jag något i den här, när något är bra så förtjänar det att lyftas fram.

Fotnot för den nyfikne: Wagners Wesendonck-Lieder kom till med en kvinna med i bilden, ni hittar storyn här (Wikipedia)

…

Dom senaste dumheterna från Riksåklagarens kontor får i varje fall en musikälskare som undertecknad att relatera till, liksom göra en och annan mer eller mindre långsökt association till något slags musik. I det här fallet kommer man att tänka på Richard Wagner’s opera Siegfried (nummer 3 av 4 i den gigantiska ringcykeln).

Upphovsrättsextremisternas globala krig mot internet, politikers och en del övriga intressenters globala krig mot det fria kommuniktationsverktyg internet en gång var och liksom motståndet mot allt det där. Det är helt enkelt ”The Big Battle of Our Time”, något med Wagnerianska dimensioner och episka Siegfried-proportioner.

Tror ni att rubriken är ett skämt? ett överdrivet inlägg i debatten runt fildelningen av en fildelningsvänligt inställd debattör? I så fall kan ni glömma det. Rubriken är inte det minsta lilla överdriven.

Många känner vid det här laget till det uppmärksammade fildelningsfallet där ett mål rörande en ung mans fildelning av ett antal filmer prövats i såväl tingsrätt som hovrätt och med en hovrättsdom som slutade på dagsböter. Fallet där Riksåklagaren alltså bestämt sig för att överklaga till Högsta Domstolen.

Kräver hårdare straff för fildelning (sr)

”I det här fallet är det viktigt att lägga ribban högt inför andra liknande fildelningsfall i fortsättningen, säger My Hedström:
– Dels är det ju för att polis och åklagare som utreder sådana här brott, kan få använda mer tvångsmedel när det handlar om fängelsestraff. Som till exempel att göra husrannsakan eller begära in vissa uppgifter som de inte kan göra om det bara ligger på bötesnivå, säger hon.”

När man från Riksåklagarens sida har kommunicerat ut till media och allmänhet om just det här fallet så har man varit noga med att poängtera på olika sätt att det här rör sig om en grov brottslighet som polisen måste få mer möjligheter att använda tvångsmedel mot.

Vad man däremot har talat betydligt tystare om är mer specifikt vilka referenser och specifika motiveringar man tar till för att få Högsta Domstolen att pröva fallet.

Och kan man tänka sig?

Terrorister, terrorism, givetvis så är det terroristkortet som man från Riksåklagarens håll nu väljer att ta till och köra hårt på.

Tror ni mig inte?

ovanstående är saxat direkt ur den från Riksåklagarens kontor till Högsta Domstolen inlämnade prövningsansökan. Läs mer hos Falkvinge.

”This follows a verdict from the Appeals Court that would have put an end to the witch-hunt of people sharing culture in Sweden, as it had handed out a sentence that was effectively too low to justify further persecution. In appealing to the Supreme Court, Kerstin Skarp of the Swedish National Prosecutor’s Office has shown every conceivable bit of ivory-tower ignorance.”

Det man från Riksåklagarens sida försöker göra här är att jämställa den unga mannens fildelning av dom där filmerna med att finansiera exempelvis terrornätverket al-Qaida’s olika operationer och vapeninköp.

Alltså, Riksåklagaren med medhjälpare drar verkligen ett löjets skimmer över både sitt eget ämbete och över rättsväsendet i och med det här, något som knappast lär bidra till att människors redan låga tilltro till detta blir bättre.

Den intressanta frågan är, kommer Högsta Domstolen att köpa det här? köpa terroristkortet? Ur vilken förnufts och rättsäkerhetsaspekt som helst så kan man ju hoppas att dom INTE gör det, men osvuret är bäst, för är det något som dom olika delarna av processen/processerna mot The Pirate Bay verkligen lyfte fram i dagsljuset för den som tog sig tid att titta efter ordentligt så är det det faktum att vårt svenska rättsväsende knappast är att betrakta som fritt från besvärande och tvivelaktiga kopplingar till den typ av särintressen som önskar en viss riktning, en viss utgång när det gäller fildelningsrelaterade mål.

…