CD-spelaren lanserades år 1982 på konsumentmarknaden. Ungefär 10 år senare så hörde jag på en då väldigt fin anläggning den historiska apparaten. Den där allra första från Philips. Det lät rätt så mycket instängd plåtburk om det hela.  Den digitala standard som än idag specar musik-CDn och dess utformning spikades redan i slutet av 1970-talet, i den digitala teknikens barndom.

Rent musikaliskt, rumsligt, trovärdighetsmässigt så har analog musik på vinyl när det inte slarvats med teknik och material, och när det spelas på en fin rigg inga problem att sparka rumpa med DEN standarden.

Här slarvade man inte. Boxen ifråga är från 1962, trots att ett halvt århundrade har passerat så är det en njutning att lyssna på den på en schysst vinylrigg.

Det här med att vinyl faktiskt har kvalitéer som en ålderstigen digital standard har svårt att mäta sig med är något som fler och fler börjat upptäcka under senare år. Det säljs mer och mer skivspelare igen, det säljs mer och mer musik på vinyl igen.

Själv så älskar jag vinylen men ändå, det känns som om det börjar vara dags för ett nytt digitalt musikformat, ett som tar tillvara dom framsteg som gjorts sedan 1970-talet. Kanske det är på gång nu? Via en ung och av musik lika intresserad människa som mig så fick jag reda på en nyhet som jag faktiskt missat. Nämligen att Neil Young är med och tar fram något som sägs utlova riktigt bra digitalt ljud i klass med analogt när det är som bäst.

Pono tar upp kampen med iPod (Ljud & Bild)

”Dagens musikformat är usla, säger rockstjärnan Neil Young och lanserar musikspelaren Pono som klarar högupplösta format, inklusive 24-bitars HD-ljud.”

Neil Young Expands Pono Digital-to-Analog Music Service (Rolling Stone)

”Aretha Franklin had never sounded so shocking, Flea decided last year, as ”Respect” roared from the speakers of Neil Young‘s Cadillac Eldorado. Stunned by the song’s clarity, the Red Hot Chili Peppers‘ bassist listened alongside bandmate Anthony Kiedis and producer Rick Rubin while Young showcased the power of Pono”

Nu kanske jag låter som världens mest negativa dysterkvist men jag känner faktiskt en viss skepsis när det gäller Pono.

Varför?

Det är ett proprietärt system, det backas upp av dom stora musikbolagen som aldrig vikit av från tanken att kontrollera när, hur, var och på vad det lyssnas. Jag misstänker starkt att Pono kommer att bli ännu ett i raden av försök att sälja in DRM-anfrätta lösningar som en attraktiv standard man ska vilja ha. Där är min ståndpunkt glasklar. Det får låta hur förbannat bra det vill, men kommer det med sånt strunt så kommer jag att hoppa över även det tåget och därmed basta…

Så frågan är

Är vinyl det sista ”riktiga” musikformatet? Jag tror faktiskt det men med den lilla brasklappen inlagd att jag kommer att bli glad om det visar sig att jag har fel när det gäller Pono.