Har ägnat de senaste veckorna åt utvecklingen av en affärsmodell inför ett samarbetsavtal som jag snart tecknar med en organisation ”overseas”. Det har varit många extremt roliga övningar med papper, penna och den ena ritningen mer absurd än den andra. Ikväll slår det mig med all tydlighet varför medieindustrin är ett bra antiexempel på det jag vill åstadkomma:

• Jag, och de allra flesta företagare jag känner, drivs av en speciell lust att leverera mervärde till mina kunder och därigenom stärka relationen/tilliten. Förståelse för kundens specifika behov är grundläggande för att kunna leverera mervärde. Här faller bolagen platt i sina försök att kriminalisera sina kunder och lägga ner massiva högar med pengar på artilleriinnovationer för att göra livet surt för kunderna.
• Tidigare modell med ett ”stall” av fixa stjärnor som subventionerar jakten på ny talang är helt obsolet med Internet som kanal för talangjakt. Nykompileringar med ”best of” av gamla fixstjärnor till ett fullpris känns som ren desperation. Lite grann som konsulter som slänger in ”stjärnorna” i sina förhandlingar för att sen plocka in nybörjarna i uppdragen. Funkar en gång (för 14 år sen).
• De fåtal stora mediehus som har stått för majoriteten av dåtidens distribution har helt missat tåget med möjliga ”freemiumtjänster”, differentierade premiumtjänster och byggandet av lojala kunder i nätet. Vilka är dina nya meriter som gör att jag litar på dig? Gamla meriter är fornminnen.

Den aktör som inte förstår kunden kan inte heller skapa mervärdet. Så enkel är orsaken till att medieindustrin istället fortsätter med ”kriget” mot piraterna (det vill säga sina egna presumtiva kunder) och varför den kampen går förlorad! Får jag gissa lite kommer en liknande sak att hända med våra energibolag inom en snar framtid. En koncentration av ett fåtal stora drakar som manipulerar tariffer efter eget huvud känns inte som en framtidssäker strategi.

Kul läsning för den som är intresserad av musikindustrin hittas hos Social Science Research Network.