Här om dagen såg jag för första gången den utmärkta filmen Ciderhusreglerna, av Lasse Hallström. Huvudpersonen Homer Wells kommer från att ha varit läkare på ett barhem, kastar om sitt liv och blir äppelplockare på ett musteri i Maine allra längst norrut på USAs östkust.

Det var en fantastiskt gripande film som slutade lyckligt för huvudpersonen, som i slutet återgick till att bli läkare. Efteråt slog det mig att jag stött på ett liknande livsöde som var betydligt grymmare.

År 2007 var jag i den tyska staden Idar-Oberstein för att göra ett reportage om NATOs stora gemensamma kommunikationsövning 2007 Combined Endeavor (”Gröna män från CE7”, TechWorld 2007-09). Där var det Liutennant Major A och B som visade powerpointbilder och pekade med hela handen och inga fjösiga oplanerade framträdanden, utan folk som kunde det där med militär briefing.

Militära servrar hos NATO.

Idar-Oberstein är Tysklands centrum för slipning av halvädelstenar och har så varit sedan medeltiden. Numera sker ingen gruvdrift där utan den mesta mineralen hämtas från Brasilien.

I stort sett varenda kotte på orten ägnade sig åt att slipa stenar. Taxichaufförerna berättade i förtroende att ”Vet du, jag är egentligen inte taxichaufför, utan jag slipar stenar” eller ”Här inne till vänster har min brorsa ett stensliperi” osv. Innan vi skulle åka hem skulle en journalist absolut köpa slipade stenar så vi stannade vid ett stensliperi som taxichauffören rekommenderade. Stenar högt och lågt i butiken.

Stensliperimuseet i Idar-Oberstein

Butiksägaren, en äldre tysk farbror vid namn Müller (förnamnet är inte viktigt), försökte få mig att köpa stenar också. Jag hajade till för att han pratade utmärkt engelska. Det är sannerligen inte vanligt att en pensionerad tysk talar utmärkt engelska. Han bör ha varit tonåring under andra världskriget. Det var intressant.

Herr Müller

När jag berättade för honom att jag inte behövde några stenar för att jag själv hade byggt en stentrumlare, blev han och jag jättekompisar och han började berätta sitt livs historia. Hans far hade till exempel varit en riktig äventyrare, som åkte med ett forskarlag till Brasilien för att leta stenar (bilden på väggen bakom honom).

Han hade givetvis försörjt sig, som alla andra i Idar-Oberstein, på att slipa och sälja stenar. Men han hade gift sig med en judinna och hade därför fått problem med tyska säkerhetspolisen, som till sist tvingade honom att lägga ned företaget.

Så kom kriget och han värvades som stridsvagnsförare. Han skickades till afrikafronten och fick slåss mot engelsmännen. Det gick illa. Hans stridsvagn träffades och han blev tillfångatagen av engelsmännen och satt i fångläger.

– Decent chaps, menade han. De torterade oss inte. Han spekulerade vidare: ”Hade jag blivit skickad till östfronten istället och hamnat hos Stalins kamrater, hade jag inte stått här idag.”

Fångarna i hans läger förflyttades till USA. Efter kriget blev han frigiven och befann sig då alltså i USA. Där försörjde han sig några år som fri man med att plocka frukt på olika plantager och när han fått ihop tillräckligt med pengar bestämde han sig för att åka hem till Idar-Oberstein igen och fortsätta stensliperiet. Det var den butiken vi stod i.

När han klev av tåget på stationen kände han inte igen sin egen far, och fadern kände inte igen honom heller.

Väl hemma fick ha reda på att alla hans vänner var döda. Alla hade strukit med i kriget. Alla! Det måste ha varit oerhört hårt.

I det här fallet spelade det mig ingen roll om han deltagit i kriget på axelmakternas eller de allierades sida. Hans öde var inte mindre fruktansvärt bara för att han var tysk. Han var bara en bricka i ett stort spel. Butikens väggar liksom försvann för mig när jag försökte tänka mig in i hans öde, jag, fjantige svensk som aldrig ens varit med om ett krig.

Den andre journalisten fick tag i sina stenar och vi åkte hem till vår ankdamm igen. Men jag kan inte sluta tänka på herr Müller. Alltid när jag ser en krigsfilm, tänker jag på hur det kan ha varit i verkligheten.