Smarta saker är smarta. Så är det bara och under den parollen förutsätts vi sedan länge ha kastat våra gamla displaylösa tegelstenar och istället ha fått smarthet på fickan. Insynkade kalendrar, taggade foton på alla våra vänner så att vi inte glömmer vad de heter, kamera, musikspelare, kartor, arga fåglar och allt vad det heter, i 24 bitars färgåtergivning och i tokäkta HD-upplösning på alla de håll.

Så där har jag sedan en tid varit van vid att ha det iallafall. Säkert fler med mig. Ett helt liv insynkat på en grunka på strax över 100 gram ständigt boende i min omedelbara närhet.

Men smartheten kom och bet sig själv i röven, kändes det som. Det började med lite forced redraws av mina hemskärmar om jag lämnade dem i mer än några sekunder. Jag aktiverade påtvingad GPU-rendering av 2D-objekt via någon utvecklingsmeny i mitt mobila operativsystem och inbillade mig därefter att saker och ting gick och blev ganska exakt ingenting bättre.

Därefter kom mikrolagget.

Operativsystemet i fråga har fått skit för att dras med en del mikrolagg men så länge dessa mikrolagg kommer en och en har de inte stört mig. ”Mikro” som prefix antyder ju nämligen någonting ganska litet.
När de kommer klumpvis och man plötsligt har decilagg, ja, då blir man ledsen.

Plötsligt tog min älskade telefon 5 sekunder på sig att öppna knappsatsen efter ett tryck på den lilla hemmasnickrade ikonen för telefonapplikationen. Seg som gel.

På Fem sekunder hinner man tänka många tankar. Förvånande få av dem är dock glada i ett sådant läge. Man hinner tänka ut ett flertal ganska så elaborativa planer för avlivandet av sin smartphone, som i all sin underbara smarthet gått och blivit stendum. Belamrad med så mycket fixlade prylar, inställningar, egensnickringar, applikationer, insynkade data och kroniska strömmar av data som synkas ut mot moln både när och fjärran, att det inte längre går att lite snabbt och enkelt ringa ett litet samtal.

När det tar fem sekunder för ens smartphone att öppna telefonknappsatsen så är den inte smart någonstans längre. Då har den blivit rejält dum.

Oavsett om felet är mitt eller om SONY kanske var lite för glada i hågen med att prångla ut ICS till sin hårdvrumässigt något släpande Xperia S vet jag inte. Kanske borde jag ha systemåterställt den innan ICS äntligen kom? Kanske borde jag köra stock på alla grejer? Kanske borde jag se till att de femtielva widgetar jag har som fönster mot omvärlden anpassats för Android 4 istället för att, som i något fall, vara hastade för 1.5?

Skiten kreverar och jag med den.

Ikväll dödade jag den.

All I wish for is salvation för mankind
But for that to happen;
everything must first be remade
- Silent Hill